Hoppa till huvudinnehåll
 

Transkribering av poddavsnitt 2: Samverkan mellan kommuner och trossamfund vid kriser

Det här avsnittet publicerades 3 november 2026. Medverkande: Wilhelm Blixt, programledare, Beatrice Eriksson, Center för trossamfundsfrågor vid MUCF, och Anitta Into, socialchef i Mariestads kommun.

00:00:00 Inledning

Wilhelm Blixt: Välkommen till MUCF:s podd om trossamfundsfrågor. I den här poddserien lyfter vi erfarenheter, perspektiv och lärdomar om hur samverkan kan stärka lokalsamhällen. I dagens avsnitt ska vi prata om trossamfundens roll i krisstöd vid allvarliga händelser. Vad händer i ett samhälle när människor drabbas av våld, sorg och oro? Varför spelar tillit och relationer så stor roll? Och vad kan kommuner vinna på att bygga samverkan med trossamfund redan innan en kris inträffar? 

Med oss idag har vi Beatrice Eriksson från Center för trossamfundsfrågor vid MUCF. Och senare i dagens avsnitt får vi också höra Anitta Into, idag chef för socialförvaltningen i Mariestads kommun, som delar med sig av erfarenheter från krisstödsarbetet efter skolattacken i Trollhättan år 2015. Och mitt namn är Wilhelm Blixt. Välkomna! 

00:01:06 Trossamfundens roll vid kriser

Wilhelm Blixt: Beatrice, varmt välkommen till podden idag.

Beatrice Eriksson: Tack så mycket.

Wilhelm Blixt: Om vi börjar i det stora perspektivet, varför är trossamfund viktiga aktörer vid allvarliga händelser och kriser?

Beatrice Eriksson: Trossamfund finns ofta väldigt nära människor i vardagen. Trossamfund möter människor genom hela livet, i glädje, i sorg, i ensamhet, oro, i existentiella frågor- från vagga till grav. Och därför finns det ofta relationer och tillit. Redan innan en kris inträffar, när något allvarligt händer söker sig människor ofta till sammanhang där man känner trygghet och förtroende, så där spelar trossamfund ofta en viktig roll. De kan erbjuda närvaro, gemenskap, trygghet, krisstöd, olika former av praktiskt stöd och existentiellt stöd i situationer där människor behöver skydd och behöver förstå och hantera det som har hänt och det som de har varit med om.

Wilhelm Blixt: Okej, så det handlar egentligen inte bara då om religion eller religiösa riter i sig?

Beatrice Eriksson: Nej, precis. Och där tänker jag att det är viktigt att säga att för kommunen så handlar samverkan med trossamfund inte om att ta ställning till tro eller religiöst innehåll, utan det handlar om att se att trossamfund ofta är viktiga delar av lokalsamhället och av människors sociala nätverk. Och att trossamfunden är en samhällsaktör som också gör insatser inom områden som kommunen också jobbar med. 

Sverige beskrivs ofta som ett sekulariserat land, men samtidigt är Sverige idag ett av Europas mest mångreligiösa länder. Det pågår ett rikt religiöst liv runtom i landet där tro, religiös identitet och religiös tillhörighet spelar stor roll för många människor. Detta blir också viktigt i kris, för människor bär med sig sina sammanhang, sina relationer och sina sätt att förstå världen även när samhället drabbas av svåra händelser.

00:02:58 Förtroende och samverkan

Wilhelm Blixt: Du brukar ofta prata om att olika samhällsaktörer har olika förtroendekapital. Vad är det du menar med det egentligen?

Beatrice Eriksson: Ja, olika samhällsaktörer har olika relationer och olika grad av tillit i olika grupper och lokalsamhällen. I vissa sammanhang så har kommunen ett väldigt starkt förtroende, i andra sammanhang kanske människor i första hand vänder sig till trossamfund eller andra delar i civilsamhället eller andra lokala aktörer. Det betyder inte att någon aktör är viktigare än någon annan, utan det betyder att vi kompletterar varandra. Det är där som samverkan blir viktig. Inte då för att en samhällsaktör ska använda en annan, utan att vi behöver erkänna att olika aktörer har olika roller och kanske olika möjligheter att nå ut till människor. 

Så när vi bygger förtroendekedjor och krokar arm mellan sektorerna, ökar möjligheten att tillgängliggöra träffsäkert stöd och adekvat information till människor som annars kanske inte hade nåtts.

00:03:57 Vad innebär social respons?

Wilhelm Blixt: Tack så mycket, Beatrice. Vi ska byta lite perspektiv här och prata om social respons. Det är ett begrepp som har börjat användas kanske mer de senare åren och i relation till allvarliga händelser och krisstöd. Och vad är det man menar med social respons?

Beatrice Eriksson: Social respons handlar om att det spela roll hur omgivningen dels reagerar, dels responderar när människor drabbas av en allvarlig händelse. Det kan vara en skjutning, sprängning, ett terrordåd, en olycka eller någon annan händelse som skapar stark oro och på olika sätt påverkar människor. En god social respons ökar trygghet, ökar tillit och social sammanhållning om vi pratar om lokalsamhällesnivå. 

Tittar vi på individnivå så om det erbjuds en god social respons från det omgivande samhället så underlättar det psykologiska återhämtandet. Det är det som är själva konceptet bakom social respons. Så det handlar inte bara om själva händelsen i sig, utan också om hur människor blir bemötta efteråt. Så man behöver tänka i termer av effekter av händelser och effekter av krisstödsinsats och bemötande.

00:05:10 Ett rättighetsbaserat perspektiv

Wilhelm Blixt: Okej, det var lite mer om social respons. Och i det här tänket då så har du också beskrivit vikten av ett rättighetsbaserat perspektiv på krisstöd. Kan du fördjupa kring det lite också?

Beatrice Eriksson: Ja, det handlar i grunden om frågan, hur når vi faktiskt ut med stöd till människor som behöver det när samhället drabbas av en allvarlig händelse eller kris? För i det svenska samhället så finns det egentligen mycket stödinsatser. Samtidigt som det finns människor som drabbas av kriser och ändå upplever att de står helt ensamma, att ingen hör av sig, att det inte finns någon hjälp att få. Och här finns det ett glapp som vi behöver förstå och överbrygga. Ofta handlar det om människor som redan innan krisen lever i utsatthet eller står längre ifrån samhällets institutioner. 

Det kan handla om äldre som lever isolerat. Det kan handla om personer med svaga språkkunskaper, människor utan digital tillgång eller grupper som av olika anledningar har låg tillit till myndigheter. Det kan också handla om människor som lever i utsatthet, utanförskap i samhällets marginaler. Så utifrån ett rättighetsbaserat perspektiv så handlar krisstöd därför inte bara om att stöd ska finnas, utan att det behöver också tillgängliggöras.

Wilhelm Blixt: Så då handlar det mycket om tillgänglighet och tillit alltså?

Beatrice Eriksson: Ja, precis. Kan människor förstå informationen? Finns det relationer och sammanhang där människor känner förtroende? Finns det trovärdiga budbärare som kan förmedla budskap? Känner människor att man vågar ta emot stöd? 

Jag tänker att det är väldigt svårt för en enskild samhällsaktör att ensam nå alla människor i en kris. Det är därför vi behöver samarbeta och bygga de här förtroendekedjorna och väva mellan olika delar av samhället. Och här kan trossamfunden då spela en väldigt viktig roll.

Wilhelm Blixt: Okej, men på vilket sätt spelar de en viktig roll?

Beatrice Eriksson: Ja, återigen för att trossamfunden finns nära människor i vardagen. De möter människor kontinuerligt, inte bara när krisen inträffar. De har ofta lokaler mitt i bostadsområden, etablerade nätverk, volontärer som snabbt kan mobiliseras. De har språklig och kulturell kompetens, men framför allt då relationer och förtroende. Just det här med förtroende är en central resurs i krisstöd. 

Många trossamfund står i nära kontakt med grupper som kommunen eller andra myndigheter ibland har svårt att nå ut till. Och där kan trossamfund fungera som en slags brobyggare mellan invånare och offentliga institutioner, men också att de själva kan bistå drabbade i behov av stöd.

00:07:48 Att inte orsaka ytterligare skada

Wilhelm Blixt: Du har också pratat om vikten av ett do-no-harm-perspektiv i krisstöd. Vad betyder det då?

Beatrice Eriksson: Det handlar om att krisstödsinsatser aldrig får bidra till att skapa ytterligare skada. När människor redan befinner sig i sorg, rädsla eller utsatthet så behöver samhällets respons präglas av lyhördhet, värdighet, respekt, men också förståelse för människors situation och den lokala kontexten.

 Det betyder att vi behöver känna vår kommun, vi behöver känna vår befolkning. Vi behöver ha relationer och dialog med olika nyckelaktörer i samhället som kan hjälpa oss att förstå hur människor påverkas. Hur olika insatser uppfattas och om de är till nytta eller inte. De får i alla fall inte vara till skada. För annars så finns risken att stödinsatser missar människor eller upplevs som irrelevanta eller i värsta fall förstärker misstro och otrygghet. 

Sen vill jag också säga att det är viktigt att tänka på att frånvaro av respons kan göra skada. Om människor upplever efter en allvarlig händelse att ingen ser dem, ingen frågar hur de mår eller att samhället inte verkar bry sig, då kan det också göra skada. Det kan förstärka känslor av ensamhet, otrygghet och misstro.

Wilhelm Blixt: Och det är väl där samverkan blir viktigt.

Beatrice Eriksson: Ja, verkligen. Alltså trossamfund och andra lokala civilsamhällsaktörer kan bidra till att både upptäcka och förstå effekter av händelser och effekter av insatser. Så genom att olika aktörer delar lägesbilder och erfarenheter med varandra så blir det också lättare att sätta in mer träffsäkra och mer relevanta krisstödsinsatser. Och jag tror det är viktigt att tänka också att i termer av flerspåriga insatser är att man behöver göra fler saker samtidigt. Och det här är en dimension av krisstöd som jag tror är helt central utifrån ett socialt hållbarhets- och rättighetsperspektiv.

00:09:45 Erfarenheter från Örebro

Wilhelm Blixt: Tack Beatrice. Du har gett oss en del olika övergripande perspektiv på krisstöd och jag tänker att det kanske skulle vara hjälpsamt att göra det här på en lite mer konkretiserad nivå. Efter det hemska våldsdådet vid campus Risbergska i Örebro så följde ni upp tillsammans med ett tiotal trossamfund och församlingar för att förstå deras roll de spelade i krisstödet - vad skulle du säga blev tydligt där?

Beatrice Eriksson: Det som blev väldigt tydligt var hur snabbt trossamfunden började agera och hur mycket som byggde då på relation och tillit som fanns redan innan händelsen. Många församlingar och religiösa ledare började hjälpa till nästan omedelbart, alltså på sekunden, efter att de fick reda på att det här hemska hade hänt. Inte för att någon gav dem ett uppdrag, utan för att det ligger i trossamfundens natur att respondera på kriser och för att människor också sökte sig till dem och för att de såg själva att människor behövde stöd.

Wilhelm Blixt: Vad gjorde de då mer konkret?

Beatrice Eriksson: Vissa öppnade upp sina lokaler direkt för människor som behövde en trygg plats att gå till. Andra började ringa runt till familj och anhöriga för att få en bild av vilka som är drabbade. Vad behövs stödinsatser? Trossamfunden bidrog med mycket praktiskt stöd på olika sätt, men också psykosocialt och existentiellt stöd. Det handlade mycket då om att skapa trygga mötesplatser, låta människor få samlas, att finnas närvarande och att på olika sätt stötta människor i att bearbeta sorg, oro och rädsla. Det här är viktigt för att i kriser så uppstår det så många olika typer av behov. 

Det uppstår också existentiella frågor. Hur står vi ut? Hur går vi vidare? Hur hanterar vi förlust? Hur hanterar vi rädsla? Hur skapar vi mening och trygghet efter något så här svårt? Där har trossamfund ofta en lång erfarenhet av att möta människor i sådana situationer, inte bara genom religiösa riter, utan också genom den här mänskliga närvaron och kontinuitet. Det handlar mycket om gemenskap. Det är intressant för att det kan också gälla människor som kanske är i vardagen själva inte är särskilt religiöst aktiva, men som på något sätt i en kris ändå söker sig till den här typen av mötesplatser.

Wilhelm Blixt: I ditt uppdrag har du följt den här händelsen på nära håll och jag undrar, vad har gjort starkast intryck på dig?

Beatrice Eriksson: Ja, det är mycket faktiskt. Men kanske hur mycket det handlar om den mänskliga närvaron. Det finns berättelse om människor som bara behövde någonstans att gå någonstans där det fanns lugn värme och andra människor. I många lokalsamhällen fungerar trossamfunden som sociala nav i kriser. Det är platser där människor känner igen sig. De vet att någon lyssnar och det är den här tilliten återigen. Detta såg vi väldigt tydligt när vi var i Örebro, både då i det omedelbara skedet första dagarna och veckorna efter händelse. 

Men också sen när vi under året har följt de här tiotalet församlingar. Det fanns fler som gjorde insatser också, vi följde ett urval i tiotal församlingar inom olika trosinriktningar. Vi följde dem under året och vi följde också upp ett år efter händelsen. Och då berättar många av församlingarna att de fortfarande jobbar med detta. De möter de här människorna som på olika sätt lever med konsekvenserna av händelsen, de delar den här erfarenheten tillsammans. Det säger också något viktigt att trossamfunden finns kvar och erbjuder stöd i det långsiktiga loppet.

Wilhelm Blixt: Ja, och det här säger väl också då kanske något om varför relationerna före krisen är så viktiga.

Beatrice Eriksson: Ja, och det blir så tydligt i en sån här allvarlig händelse att samverkan funkar bäst när relationer redan finns. Om kommunen och trossamfunden och andra civilsamhällesorganisationer och andra aktörer redan känner till varandra, vet vem som är vem, vem som gör vad, då vet man också på vilka sätt man kan kroka arm. Så det handlar om att bygga de här förtroendekedjorna i vardagen så att det finns något att luta sig mot när det som inte får hända, händer helt enkelt.

Wilhelm Blixt: Tusen tack Beatrice Eriksson.

Beatrice Eriksson: Tack så mycket.

00:14:04 Erfarenheter från Trollhättan

Wilhelm Blixt: Just det där, hur relationer, tillit och lokalsamhälle påverkar möjligheten att nå människor i kris. Det blev också väldigt tydligt efter skolattacken på grundskolan Kronan i Trollhättan år 2015, där gärningspersonen dödade tre personer. Attacken som utfördes med stickvapen har beskrivits som välplanerad och med rasistiska motiv. Endast människor med utländsk bakgrund attackerades. När detta inträffade aktiverades kommunens krisstödsorganisation, som vid den tiden leddes av Anitta Into, som då var chef inom socialtjänsten i Trollhättans stad. Idag är hon socialchef i Mariestad. 
Varmt välkommen Anitta till att vara med i dagens poddavsnitt.

Anitta Into: Tack så mycket.

Wilhelm Blixt: Det här är en väldigt speciell och hemsk händelse och jag undrar, vad minns du starkast från det första dygnet efter attacken på Kronan i Trollhättan?

Anitta Into: I mångt och mycket så minns jag mycket kaos. Jag minns många människor. Jag minns mycket polis, mycket upprörda känslor. Det var barn inblandat, då blir det också mycket med föräldrar och anhöriga. Det tog en stund att reda ut vad som hade hänt, för alla människor samlades direkt vid händelsen, sociala medier och annat så. Det jag också minns är jättemycket hjälpsamhet. Jag minns att vi som kommun faktiskt redde ut det hyfsat väl, förutom vissa punkter. Jag minns en stor tacksamhet och framförallt det här att alla vill hjälpa till.

Wilhelm Blixt: Just det. Och när förstod ni då vilka effekter den här händelsen skulle få för människor i Trollhättan?

Anitta Into: Det här hände på förmiddagen och hela den första dagen var ett kaos med otroligt mycket människor. Kronogården, där den här skolan ligger. är ett område med många daglediga människor, så det blir väldigt mycket folk väldigt fort. Plus att föräldrar var oroliga för sina barn. Så det var kravallstaket och en fantastisk insats av alla klasslärare. Men jag minns också att det var mycket frågor, att det blev mycket oro, vilka är skadade, vilka är döda. 

Systemet som vi har i Sverige är att mycket ska vara bekräftat innan man kan gå ut med information, vilket gjorde att alla fick inte de beskeden så fort som man hade önskat. Så vi hade dels stöket vid skolan, men det blev också mycket människor vid sjukhuset som ligger i en annan del av stan. Vi ser olika på familj. Sjukhuset är vana vid att det kommer familj, men kanske inte att det är 150 personer i en familj. Så det blir väldigt mycket folk i korridorer och min upplevelse är att man fixar det på uppstuds, att man förstod att vi kan inte ha det som vi har det.

Det jag minns också är det oerhört stora medietrycket som man som kommunal person inte är van vid. Och att vi fick förhålla oss till hur trygga vi människorna från att inte behöva säga någonting precis när de är i kris. Det var dagen innan höstlovet, så dagen efter så var det demonstrationer och eftersom jag var på POSOM-ansvarig så ringde min telefon hela tiden. Och jag fick samtal ifrån ”Hej, jag har överblivna barnkläder, behöver ni dem?” ”Nej.” Och det var bullar och det var amerikanska ambassaden som undrade om, är det några amerikaner inblandade? Och en kommunledning som ville ha information. Ja, det var stökigt, men min uppfattning är att utan att ha övat på det så redde vi ut det rätt så väl.

Wilhelm Blixt: Du pratar ganska mycket om dem, och det är naturligt, mycket direkt drabbade. Kunde du märka av också det lite större lokalsamhällets oro? Vad hände där?

Anitta Into: Det är många med utomeuropeisk härkomst som bor på Kronogården. Och vi märkte direkt att vi hade inte koll på vilka församlingar som fanns, vilka trossamfund som fanns och vem som hörde ihop med vad. Svenska kyrkan öppnar tidigt sin kyrka. Det finns en kyrka ett par hundra meter bort, men det gick ingen dit, för majoriteten av de här som bor där och som var drabbade bekänner sig inte till Svenska kyrkan. Och så visade det sig att vem ska vi ringa? 

Ja, till slut genom försörjningsstöd så lyckade vi få tag i telefonnumret till en Imam, men alla tillhörde inte den muslimska församlingen. Så det blev, vem ska vi ringa nu? För det var uppenbart att man hade ett behov av, alltså det var inte så att folk behövde kläder och mat och filtar, utan det där andra. Och hur säkerställer vi det över tid?

Wilhelm Blixt: Vilka reflektioner gör du så här i efterhand kring det där då, när du upptäckte det arbetet, så att säga?

Anitta Into: Alltså, min telefon ringde som sagt var hysteriskt och så ringer det en kvinna som presenterar sig jätteartigt. Och jag uppfattar inte var hon ringde ifrån. Och så säger hon ”Har ni behov av en munk?” Och jag håller på att bryta tro, för man är hysterisk. Så jag tänkte, nej, vi behöver inga munkar. ”Nej, nej”, säger den här artiga damen i telefonen. ”Jag menar inte så, utan har ni ett behov av en buddhistisk munk?” Och jag var fortfarande uppe i kaos och att, ja, det vet inte jag. Och så fick jag skriva upp hennes namn och telefonnummer och så förstod jag att det finns någonting som heter Statens stöd till trossamfund, som jag aldrig hade hört talas om innan. Hon berättade att de har en krisorganisation och att de gärna hjälper till vid sådana här tillfällen. 

Så när det hade gått ett par dagar så ringde vi upp och så fick vi en telefonlista med kontaktuppgifter. Och vi på POSOM och vi som kommun fick fundera över varför visste vi inte det här innan? Det har gjort massor med utvärderingar utav kronandådet, både journalistiska och MSB och sjukvården har gjort sin utredning och sådär. Vi fick nog hyfsat med beröm godkänt förutom det att vi inte tillräckligt sträckte ut handen till trossamfund och olika civilsamhällesorganisationer. 

Jag tror att det beror på att jag som kommunal tjänsteperson, vi bryr oss inte om vilken tillhörighet eller hudfärg eller läggning du har, utan vi hjälper alla som är i behov av stöd. Så det perspektivet hade i alla fall hos mig inte funnits innan. Men det blir tydligt efteråt att vi borde ha haft det.

00:21:22 Att utveckla samverkan efter krisen

Wilhelm Blixt: Och om du låter det gå lite tid då och du får reflektera då över. Ja, hur kan det funka på ett bättre sätt och vilka åtgärder har ni tagit efter händelsen i relation till trossamfunden?

Anitta Into: Vi bjöd in Statens stöd till trossamfund och hade en gemensam utbildning i Fyrbodal för alla POSOM-grupper som jag tror var en ögonöppnare för de flesta. De berättade om sitt arbete och bland annat om hur många olika trossamfund det finns. Det hade vi ingen koll på. Vi försökte styra upp möten med dem, men sen vardagen springer i fatt den och sådär, så jag vet inte hur det ser ut i Trollhättan idag. Men nu när jag kom till Mariestad, Mariestad står inför en väldigt stor samhällsomvandling, så insåg jag att jag inte vill hamna i det läget en gång till. Så då jagar vi rätt på Statens stöd till trossamfund. Ringde dem och sa ”Hej, vi är en liten kommun på Skaraborgsslätten. Vi behöver lite hjälp med detta för vi har ingen aning om vilka trossamfund som finns här”. 

Så fick vi kontakt och vi fick hjälp och stöd med dels kontaktuppgifter som finns i myndigheten och också hjälp med att ta kontakt och åka runt och säga hej och samla upp uppgifter. Också involvera dem i kommunens arbete. Vi har, det kanske inte är så fantasieggande, men vi har öppna mötesplatser på våran hemsida och alla församlingar har gått med på att lämna kontaktuppgifter. Och nu i veckan så hade vi ett POSOM-möte där alla församlingar var inbjudna och andra civilsamhällesorganisationer, så att vi planerar för en övning i höst. Där vi ska träffas och prata om vad man kan bidra med och sådär. 

Vi lärde oss i Mariestad att vi har en av Sveriges största hinduiska församlingar. Den var helt okänd för kommunen. De hade 800 pers på en högtid. Så att jag tänker att det jag har burit med mig är att, även om jag som kommunal tjänsteperson säkerställer att du har tak över huvudet och mat och pengar för det du behöver, så finns det andra dimensioner i livet.

Wilhelm Blixt: Och där är jag nyfiken på vad du tror att just trossamfund kan bidra med, som ibland kanske är svårt för offentlig sektor att skapa på egen hand?

Anitta Into: Jag tror att det är den här, jag vet inte om man ska kalla den för fjärde dimensionen i en människas liv, att varför låter Gud detta hända? Varför händer det just mig? Jag har förlorat en son. Hur ska jag kunna leva vidare? Självklart så kan både kommunen och vården hjälpa till med krisreaktioner, men den frågan är inte borta om två veckor. 

Jag tror också att många gånger, i synnerhet om man är ny i Sverige så är man inte van vid kommun. Man har inte någon hög tillit till kommun och jag tror och tycker mig också har fått bekräftat när vi går olika utbildningar om krisreaktioner, tillit och social trygghet. Jag kommer inte ihåg vad Beatrice kallade ordet, men det här att man litar på. Jag tror att många litar betydligt mer på sin församling än vad man litar på kommunen. Men för att kunna hjälpa människor i kris så är det bra om jag kan hänvisa, och det kan jag bara om jag känner någon. Så då är det väldigt bra att känna dem innan någonting händer.

Är det någonting jag har tagit med mig från Kronan är att på morgonen när jag gick till jobbet den dagen så var det inte det jag trodde skulle hända. Jag kunde inte föreställa mig att vi i lilla Trollhättan skulle vara inblandad i något sånt där. Och det tänker jag är samma i Örebro, att de inte kunde tänka sig att den skoldagen skulle ta den vägen. Nu är i Örebro mycket större och Mariestad där jag är nu är litet, men människorna är lika viktiga överallt.

00:25:36 Fortsatt arbete i Mariestad

Wilhelm Blixt: Ja, och du har varit inne lite på det att nu är du i en ny kommun, eller nygammal. Du har dina rötter i Mariestad. Och du har samlat på dig väldigt viktiga erfarenheter. Vad tänker du framåt då om samverkan med trossamfunden? Hur ska ni gå tillväga här då?

Anitta Into: Det vet vi inte riktigt. Men som tur är så finns Center för trossamfund vid MUCF heter det väl nu. Och så har MUCF och SKR startat ett nätverk för kommuner som vill jobba med de här frågorna och där har vi gått med. Det är ett nätverk som träffas med regelbundenhet och man har möjlighet att ställa frågor och också prata med andra kommuner. Där har Mariestad kommit i kontakt med två kommuner till som har tillväxtproblem, eller som växer stort, och vi har bildat ett eget litet informellt nätverk med tre kommuner.

Wilhelm Blixt: Du var också inne på det lite, men vad behöver man göra för att skapa det här förtroendet mellan det offentliga och trossamfunden?

Anitta Into: Man behöver vara nyfiken. Bara det här att vi ringde upp så var det många som blev förvånade. Vill ni träffa oss? Alla var glada över att vi kom. Alla ville jättegärna vara med och dela av sina erfarenheter och de är väldigt olika stora de här trossamfunden. Men jag uppfattar att de blev genuint glada över att kommunen hörde av sig. Så det är väl det första, åka på turné och sen samlas och prata, lära känna varandra. 

Om man pratar med andra krisorganisationer som blåljus, brandmän och sådär, så bygger det mycket på att jag vet att han tar min rygg, den här andra brandmannen eller ambulanspersonen eller vad det nu är. Och jag tänker att det är detsamma med det här, att om man kan säga ”Hej Anita, vad kul vi hade sist vi sågs.” så har man krattat manegen. Så jag tror att kommunerna måste vara intresserade och bjuda in, för det kommer inte lösa sig av sig själv. Och när man står där i den här situationen som vi gjorde på Kronan och inte hade en susning vem vi skulle ringa utöver Svenska kyrkan, så blev det inte bra. Vi hade behövt ha fler telefonnummer.

Wilhelm Blixt: Anita, tusen tack för att du har varit med och delat de här erfarenheterna med oss här i podden idag. 

Om jag får sammanfatta här lite tycker jag att vi har pratat om att samhällets förmåga att ge stöd i kris i grunden handlar just om relationer och tillit om människors möjlighet att faktiskt nås av stöd. Och där ingen samhällsaktör kan ensam möta alla behov som uppstår vid allvarliga händelser. Men som vi varit inne på idag, när kommuner, trossamfund, andra delar av civilsamhället krokar arm, kan vi bygga starkare förtroendekedjor och väva ett starkare skyddsnät runt människor i kris. 

Så stort tack till er båda som har varit med idag och jag vill också passa på att tacka till dig som har lyssnat. Du har lyssnat till MUCF:s podd om trossamfundsfrågor och jag hoppas vi hörs i nästa avsnitt igen.