Samordning är a och o

De senaste årens relativt oförändrade andel unga som varken arbetar eller studerar visar att det finns ett tydligt behov av samordning av samhällets stöd runt unga som möter utmaningar i sin etablering. 

Illustration över alla kontakter som en uvas kan behöva ha.

Målet för Sveriges ungdomspolitik är att alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Att alla ungdomar kan etablera sig i arbets- och samhällslivet är en grundförutsättning för att nå målet. För att lyckas krävs samordning! 

Samordning sätter individen i centrum

Unga som varken arbetar eller studerar har ofta kontakt med många aktörer, såsom olika kommunala förvaltningar, regioner och statliga myndigheter. Bilden ovan visar ett exempel på en enskild ungdoms olika myndighetskontakter under ett års tid (SOU 2018:11).

Olika aktörer ansvarar ofta för tydligt avgränsade områden av samhällets stöd. Eftersom unga möter utmaningar som inte alltid är väl avgränsade skapar det problem för unga som är i behov av stöd från mer än en aktör. I sådana situationer överlappar ansvaret mellan olika aktörer med följden att ingen tar ett helhetsansvar för individens behov och insatser. 

Det speglar att stödet till unga inte är utformat för att utgå från individens behov, utan från samhällets ansvarsfördelning. Som en följd erbjuder olika aktörer var och en stöd utifrån sitt uppdrag och regelverk. Ofta är dessa standardiserade för begräsande perioder utifrån specifika kriterier såsom ålder eller arbetslöshetstid. 

För den enskilde individen kan det inte bara vara svårt att överskåda och veta vem hen ska vända sig till, utan också innebära svårigheter att få tillgång till individuellt anpassade insatser och kombinationer av insatser.

Utöver utmaningar relaterade till ansvarsfördelning har den tidigare Samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar, pekat på att brister i samverkan och samordning kan avse informationsöverföring, tillgänglighet, likvärdighet samt möjligheter för individen och närstående att navigera i systemet. Det leder ofta till försämrade upplevelser för den enskilde och kan i vissa fall också leda till sämre insatser och stöd. 

Konsekvenserna kan bli att individer som har parallella kontakter med myndigheter får agera koordinator mellan myndigheter, att denne kartläggs gång på gång och att olika insatser inte samordnas.

För den enskilde individen kan det skapa frustration men det är också ineffektivt och samhällsekonomiskt kostsamt, samtidigt som bristande samverkan riskerar att resultera i bristfälliga och kortsiktiga insatser som inte nödvändigtvis kompletterar varandra eller utgår från individens behov.

Med ett systemsynsätt sätts istället individens behov i centrum och fokus ligger på helheten. Genom ett sådant synsätt förflyttas fokus från den egna verksamheten, de egna strukturerna och regelverken till vad som är bäst utifrån individens behov. 

Mer om behovet av samverkan kan du läsa i de betänkanden som Samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar överlämnat till regeringen ”Det handlar om oss- unga som varken arbetar eller studerar” (SOU 2017:9), och ”Vårt gemensamma ansvar-för unga som varken arbetar eller studerar” (SOU 2018:11)