Europeisk volontärtjänst - en bubbla

Jag delar en lägenhet med andra volontärer, alla möjliga språk hörs dygnet runt. Huvudet håller på att explodera av nya intryck. Volontären Matilda Muul skriver om hur volontärtjänst är en öppen väg ut i världen.

Matilda Muul var volontär i Italien.

- Jag vill inte åka härifrån. Men EVS är en bubbla, man kan inte leva i den för alltid.
Orden kommer från min franska rumskamrat Amra. Hon har varit här i Bassano del Grappa i ett halvår och låter övertygad. Och ledsen.

Amra har nästan halva tiden kvar av sin volontärtjänst, men hon har redan ångest över tanken på att lämna. Jag däremot, kom hit för en vecka sedan. Mina väskor står halvt uppackade och jag har ännu ingen aning om vad som väntar mig. Men visst har jag förstått att man på något sätt stänger av det som händer utanför.

Volontär i Italien

Första gången jag hörde talas om Europeisk Volontärtjänst, EVS, hade jag praktik på Nätverket SIP i Växjö. Min handledare förklarade att alla EU-invånare mellan 17 och 30 år har möjlighet att åka och jobba som volontär i, och i vissa fall utanför, Europa. Då var jag 15, men la det på minnet.

Flera år senare såg jag att en italiensk organisation sökte en svensk volontär till ett ungdomscenter. Medan jag väntade på svar blev jag mentor för en ungersk volontär i Växjö. Till slut blev jag intervjuad av den mottagande organisationen via Skype. En månad senare landade jag med min 50 kilos packning på Venedigs flygplats.

Bassano ska bli mitt hem

Nu har jag en nyckel i ett rött flätat armband. En första trygghet. En motivation. Jag vill inte bli en turist här. Bassano ska bli mitt hem i tio månader. Jag delar en lägenhet med andra volontärer, alla möjliga språk hörs dygnet runt. Huvudet håller på att explodera av nya intryck. Jag får italienskalektioner och minnen från gymnasiet tränger sakta fram, men än kan jag knappt säga en riktig mening.

Jag börjar jobba med ungdomar med funktionsnedsättning. Vi firar födelsedagar, gör smörgåstårta, bowlar och går på bio. De lär mig var jag hittar den godaste glassen och pizzan i stan. Men framförallt, mellan raderna, lär de mig om livet. I vardagsrummet står en liten tjocktv från 90-talet. Under de första månaderna är MTV på dygnet runt, samma låtar om och om igen. Särskilt en fastnade; ”Esseri umani” med Marco Mengoni. Jag förstår inte vad han sjunger, men det är bra. Rumskamraten säger att jag kommer gilla den ännu mer när jag förstår texten.

Den gyllene dalen

Det är juni. Jag svettades i t-shirt i april när alla andra gick i mössa och vinterjackor. Nu är värmen nästan outhärdlig. Jag har upptäckt en plats som jag har svårt att slita mig ifrån, och bad om att få jobba fler timmar där. Nu ligger jag på knä i sparrislandet, torkar svett från pannan, och rensar ogräs bredvid Giulia. Platsen heter Conca d´Oro, ”Den gyllene dalen”. Det är en ekologisk gård vid foten av Monte Grappa. Här jobbar personer med funktionsnedsättning i nära samarbete med pedagoger. Michele är en av dem. Han har jobbat här sedan 2007. ”

- Vi började med små kurser och gjorde ett grönsaksland tillsammans, berättar Michele. Ingen hade gjort det innan och vi pedagoger lärde oss samtidigt. Allt föddes tillsammans här.

Sedan dess har det fortsatt växa. Ett grönsaksland har blivit flera fält. De har också restaurang, butik och bageri. Gården existerar tack vare den glädje, envishet och framförallt kärlek som finns hos alla som jobbar här. De erbjuder något ovanligt. Okonstlat. De lever här. Här har de sina vänner och intressen, det som spelar någon roll. De har blivit en familj, en familj som ständigt växer. Själv får jag en otrolig energikick av att vara här. Michele får stabilitet.

- De får mig att förstå det viktiga och uppskatta enkelheten. Det viktiga är att göra något på riktigt, något ärligt. Alla mår bra av att göra något som behövs. Här ger deras arbete ett konkret resultat. Som en tomat, något att ta på.

Att känna sig hemma

Augusti. Små saker gör att jag känner mig hemma här. Jag går på torgmarknaden och köper apelsiner av Francesco. Jag pratar med mannen utanför tidningskiosken. Jag bakar kanelbullar och får formar av Luca som äger gelaterian runt hörnet. Mina italienska vänner tar med mig på bilutflykter och familjemiddagar. De bjuder på olika sorters risotto och lär mig att göra gnocchi. Jag jobbar på ungdomscentret och förlorar i fotbollsspel. Jag jobbar på ett katolskt sommarläger och besöker kyrkor. Jag jobbar på ett dagläger för personer med funktionsnedsättning och spelar basket och sjunger på italienska.

Hösten kommer. Volontärer åker hem och nya anländer. Jag pratar italienska även hemma i lägenheten och vi lär oss tillsammans. Arbetet på Conca d’Oro fortsätter. Måndag morgon. Solen går upp över bergen medan vi letar efter bilnycklar, förgäves. Lösning: att packa in spadar och purjolök i Federicos bil med gitarr och högtalare. Alessandro och Simone gräver upp fänkål, jag skär av roten, Giulia räknar dem till 150.

Jag börjar jobba i köket. Jag gör risottobollar tillsammans med Laura och grappakakor med Federica. Kocken Paolo lägger fram kanin på skärbrädan. Jag tänker bara på det husdjur jag hade som barn. Det kommer också en leverans med öring, som jag får ta hand om eftersom ”det kan ju alla från Norden”… Jag lär mig att rensa både kanin och fisk, men framförallt blir jag mer och mer intresserad av pedagogik. Jag ser hur kockarna Paolo och Marco blandar disciplin och allvar med mycket skämt, skratt, och musik. När jag är på platser som Conca d’Oro är det enkelt att inte längta hem till Sverige.

EVS är en bubbla

Jag åker på kurs med andra EVS-volontärer. Kanske är det för att vi träffas så långt hemifrån, kanske för att vi känner igen oss i varandras erfarenheter. Kanske skulle vi inte ens pratat med varandra om vi hade mötts hemma, men vi lär känna varandra. Och vi ses igen. Vi möts i Rom och kastar mynt i Trevifontänen. Köar två timmar för en pizza i Napoli. Bränner kladdkakor. Firar torskens dag. Lär oss laga pumparisotto. Vi pratar spanska, tyska, rumänska, franska, portugisiska och armeniska. Vi säger hejdå. Vi skriver. Vi saknar. Och så ses vi. I Portugal. I Armenien. I Danmark. Och i Italien igen.

Amra hade rätt. EVS är en bubbla. Men så spricker den. Och då ger det en öppen väg ut i världen. Nu vet jag vad Marco Mengoni sjöng elva gånger varje dag mina första veckor i Bassano: ”Jag tror på människor, på de som har mod att vara människor”.

Text: Mathilda Muul